possibean

Low carb lifestyle for a happy body and a sunny soul :)

Går i ångest över att knopparna snart spricker,  håller andan. Vill inte att det ska hända och vill samtidigt att det ska vara över. April och oktober kan vara de månader jag har svårast att härbärgera. (Jag fattar inte att man säger så men man kan väl få pröva?) Kanske för att årstiderna skiftar som tydligast då. Jag är på helspänn, väntar på att kunna få slappna av. Kan det bara vara över! Nej! Nej! Håll ut håll ut, inte än! 

Tillbaka på jobbet idag efter nästan en veckas sjukfrånvaro. Lite ångest som moler. Glömmer alltså att vara här, där jag är. Mentalt springer jag iväg och känner de känslorna istället.



Min vän.

Vad gör du nu? Är du på väg att varva upp för fest, för äventyr, i fredagsanda? Mitt hopp är att det är bättre med dig, ljusare. Jag undrar mycket dessa dagar. Det brottas i mig om jag ska höra av mig till dina vänner för att få veta något om hur det är med dig. Jag tror det är våren som gör det. Sommaren kommer och med den väcks minnesbilderna till liv. Saknade gör att jag vill vika mig dubbel.

Snälla, snälla, säg att du är ok.

Jag minns en annan fredag än idag, en fredag som kom i en känsla av fruktan, då jag kunde känna på dina vibbar, efter att ha varit nära dig så intensivt under en period, att något dålig bubblade ikväll. Du svarade inte mig när jag hörde av mig. Det började alltid så, paniken.  Jag kunde inte fokusera på nånting annat just då, det här zoomade in hela mitt fokus.  Jag ringde runt till dina vänner som jag trodde du kunde ha eller ha haft kontakt med och försökte febrilt och nästan vanvettigt få tag på dig på alla sätt, tills jag insåg att enda sättet som återstod var att åka till din lägenhet i hopp om att inget änu skett.

När jag kommer dit öppnar du som en halv människa och jag vill genast bara älska dig hel. Klockan är sju på kvällen denna fredag kväll och du är dyngrak efter att ha hunnit dricka ur nästan hela vodkaflaskan, så när som på en klunk, på ungevär två timmars tid vad jag kan räkna ut. Och du har nästan slipat klart alla dina knivar. Jag tänkte tack gode gud för att jag tog rätt beslut att åka just nu, just nu, när du är på väg ut för att hämnas på det som du tror dödade din vän. Det som går att se och som därför kan förgöras, till skillnad från det som känns inuti dig och som kändes inuti din vän. Istället är det jag som tvingar dig ner nu. Lägger mig bredvid dig, instruerar dig att ”sov!”. Vakar, och snart sover du. 

Jag älskar dig. Jag kan inte vara med dig. Det sliter mig isär.

Fredagsfrustrationsrant no.1

Fast i mentalt limbo och tänkte att jag kanske kan skriva mig ur det. Har varit förkyld i en vecka nu och den är bara märkbart mildrad. Vad är det här för monsterpåskförkylning? Är det för att jag har blivit äldre som det är såhär utdraget, eller har det alltid varit såhär? Jag kan inte minnas att förkylningar höll på så här länge, förr. Eller nåt. Jag är inte speciellt bra på att minnas såna saker och jag kan minst lika gärna ha förträngt allt jobbigt, men ändå. En spekulerar ju.

Vilket som. Jag är i sjukligt stort behov av att 1. få energi från 2. något roligt i 3. sällskap med personer jag gillar och som gillar mig. Problemen är att 1. jag är inte så jävla rolig just nu för jag snorar mest och klagar mest och 2. jag är trött-trött, vilket också är o-roligt.
Funderade vagt på om bio kanske kunde vara ett alternativt. Det är ju inte SÅ tröttande att gå på bio liksom. Återstår frågan vem jag ska ragga med mig på bio, trots mitt tillstånd. Och mitt huvud börja komma på alla möjliga bra argument för varför alla mina vänner redan har massa planer ikväll och att jag inte kommer vara rolig nog för att umgås med någon av dem, för att den personen sedan ska vilja umgås med mig igen efter den här kvällen, vilket alltid är en hang-up. Som jag inte borde ta på allvar. Klassiker; den med att jag hela tiden måste bygga på alla mina relationer varje gång vi ses; något utöver att bara ses. Jag måste vara toppen-bra och rolig att vara omkring, varje gång, annars kanske det känns som att vännen inte vill se mig mer. Lyckad inställning; den har tagit mig exakt ingenstans. (Hej, självförakt!)

Tur att jag klagar av mig lite här.

Ska strax gå och lämna tillbaka ett par skor som jag beslutade att köpa alldeles för hastigt. Jag och butikssäljare går inte ihop för jag totalmosar mina egna värderingar genom att pleasa precis alla andra än mig själv, typ varje gång. I alla fall fler gånger än de då jag står upp för mina egna känslor. På automatik händer det så och FAN att det ska vara så svårt!

VAD ska jag göra ikväll!?
Jag har varit hemma hela veckan och ska nu vara hemma hela kvällen för att imorgon förmiddag inte ha något att göra och sen är det fest på kvällen, som jag kanske inte orkar gå på. För jag är så jävla täppt i näsan att jag känner i princip INGA smaker. Och kaviar räknas inte för det är så jävla salt. Märker att jag börjar bli lite arg nu. Suck. Suck!
Mest är jag nog frustrerad. Frustrerad över att jag inte kan, borde eller orkar göra något på grund av förkylningen…
Och jag saknar B och fan vad jobbigt det är.  FAN VAD JOBBIGT DET ÄR! Jag hatar att våren kommer och snart slår träden ut och jag vet inte vad jag ska göra med de känslorna heller. Agera eller inte agera? Och somliga andra hör inte av sig och det vet jag inte heller vad jag ska göra med.

Slut på rant för nu.

Dagar nu för tiden

Mina dagar är helt…fulla, alltså HELT. Fulla. Den halvtimmen ish jag har på väg från jobbet till förskolan är mitt enda, lilla, lilla vattenhål. Jag ramlar ut från jobbet i tusen tankar, orkar inte ens sätta på en låt för hjärnan är slut. Skyndar mig till pendeln. Kommer på alla jag borde svara, de människor jag älskar som jag borde underhålla relationen med och känner att snart sprängs jag. Det går inte, får inte plats. All annan tid, förutom stunden mellan 20 och 22 som uppstår om jag inte däckar när jag nattar Emi, vilket jag ofta gör, är liksom cepeintensiv. Inte en enda minut finns över för att ta sig tid. Jag hinner göra cirka 67 procent av allt jag borde göra, hela tiden, all vaken tid. Tiden har därmed börjat rusa. Folk klagar på att ”måndagar och onsdagar är sega” och jag vill bara garva för på fredagen känns det som att det var måndag för en kvart sen. 

Så här är mitt liv. 

Samtidigt har jag börjat få svårt att somna. Eller mer, har haft i några veckor nu. Man kan ju tycka att en borde däcka efter späckade dagar men nä nä, min hjärna slår bakut. Funderar på om man skulle börja springa jävligt långt.  

Jag inser att jag måste börja göra något åt den stressen. Som vanligt vet jag inte vad. Känns som att hen börjar bli en trogen gammal vän, som flinar sådär jävla drygt.  

Jag vill bara känna nåt! Så jag bor i musiken och fruktar när musiken tar slut. 

Bakis-söndag, med skruv

Hittade något viktigt den här helgen. Ensamheten var förutsättningen. Och det jag hittade var min förmåga till att vara närvarande. Den klickade liksom till på riktigt när jag insåg att all min ångest härstammar antingen från tankar på vad som ska hända sen eller på vad som har hänt. Facepalm på den. När jag kom på att, just det, HÄR OCH NU finns inget ångestfyllt. Jezuz. Hur många gånger ska du behöva återupptäcka det innan det sätter sig? Funkar andras hjärnor så här också?

Ok, klockan är halv ett på natten när som helst och om ungefär fem timmar ringer väckarklockan. Nackdelen med att festa hela natten, komma hem halv sex är att man sover hela dagen och kan sen inte sova på natten därefter. Obviously. Det var ju helt klart värt det. Men jag ser inte fram emot imorgon…uuuh…

Spenderat all vaken tid den här dagen med att prata med folk på messenger och i telefon. Gillar. Behöver alla de där människorna.

Tänker på de jag inte pratat med som jag vill prata med. Helena, jag hann inte och Angel, saknar dig. Får ordna det imorgon.

Vad händer imorgon? Får man ta den kommande dagen för givet? Imorgon ska jag till optikern, handlägga minimalt, svara rätt mycket i telefon, hämta Emi. Hoppas hon är frisk, lill-bönan. Att vara utan henne ett par dagar är skönt för jag trivs med att vara själv och uppskattar att bara ha mig själv att tänka på. Och samtidigt har jag känslan av att något saknas, när hon inte är hos mig. Ska bli skönt att få hem henne imorgon. Det är som att allt återställer sig, då. Suckar av lättnad.

Episk kväll eller?

Knäcker koden till att vara ensam, och andas ut. Inser att jag är ett planeringsdokumenteringsfreak som mest bara måste fokusera hårdare på det jag gör just nu, annars planerar eller reflekterar jag tills jag spårar ur. Därför får jag ångest. Annars har jag noll problem med att vara där jag är. 

Nyfikenhet och flow kommer ur det. Och mycket idéer, ringar in vem jag är. Som att odla blommorna till mitt eget örtte. 

Inser att jag inte alls vill vara din vän. Skrattar lite när jag kommer på det, att det går ju inte. Borde ha fattat det långt tidigare. Jag vill ha attraktionen där, såklart, tros att jag vet att det inte är hållbart i längden. Kålsupare tror jag de kallar såna som jag. Ja, det är sorgligt men det är sant. Kom igen, det går ju inte, det kommer aldrig gå att ha ett utbyte utan attraktion? Naiv!

Undrar vem du är, som sitter där mitt emot.

Tidens gång

Nederlaget känns lättare så här dag två men det kommer dippar hela tiden. Sorg är det jag upplever och det går i mikrovågor. Ena stunden känns allt helt meningslöst, jag är värdelös, jag tänker att jag kommer aldrig komma någonstans. Andra studenten är jag uppsugen i arbetet och kommer på mig själv med att inte känna efter nånting på en lång stund. 

Vill inte ge mig ut i korridorerna. Vill inte prata med någon, vill inte visa vad att jag är nedslagen. Annas medkännande frågor, en viss nervositet finns där. Hur mår du och hon menar hur klarar du dig? Och jag spelar så positiv jag kan för att lätta upp situationen, här fokuserar vi framåt. Vad ska jag annars göra? Hur tar man sig annars ur sin brutenhet. 

Kommer på mig själv med att tänka att inte ett jävla skit är bra med mitt liv just nu. Förutom att jag har slutat röka. Det är bra. 

Love romance is over.

Där något dör kan något annat växa. 

Flyt.

Ett mekka för hålögda föräldrar 

Spårvägsmuseet. Rekommenderar det till alla med barn. Och alla som vill känna sig helt slutkörda efter ett par timmar. Absurt ställe, lite Alice i underlandet. Vi kom inte ens igenom 15 procent tror jag, vimsade mest omkring? Tre vuxna som blev yra, en plats som gungade i huvudet. En barnteater som var snordyr, i ett gigantiskt leksaksmuseeum, ett museeum i museet. Jag fick känslor av klaustrofobi vid minst tre tillfällen.

Är glad att Emi har så fina låtsasmostrar. Finns hos oss föralltid? Kärlek, kärlek. 

Dricker ett glas vin innan middagen och småäter på en St Agür. Emi sjunger ”Vad är klockan?” för dockan, med inslag av ”du behöver inte sova” och samtidigt ska alla dockor nattas snart, hör jag. 

Jag tänker att livet kanske kommer ordna sig ändå. Vi nattar dockorna. Sen äter vi glass, som Emi köper för sina chokladpengar. KALLT utropar hon, efter varje tugga!

Therapy, baby

Jag kommer på mig själv med att tänka att jag inte vet hur jag ska kunna jobba kvar på aea med besvikelsen över att inte ha fått jobbet. Det är det ultimata jobbet på det här stället. Och får jag inte den chansen, hur ska jag kunna jobba kvar? 

Suck. Emotionell berg-och-dalbana där alla dalar, såklart, kommer kvällstid. Jag är numera i konstant zombietröttläge mellan 14-sovdags. Då vaknar min hjärna till och blir den där motorvägen av tankar. Den åttafiliga, dundriga kaosåket. Kan vara fast i en tankebana i en halvtimme innan jag kommer på mig själv, vänder irriterat på mig och räknar hur få timmars sömn jag nu kommer få. This Is Stress. Hatar att inte kunna sova. Hatar när hjärnan är sån.  Tog extra jävla lång rast idag, sniglade fram arbetet och fick dubbelt så mycket gjort. 

Behöver kramar. Har aldrig kännt så förut i mitt liv, ett så tydligt behov av fysisk närhet.  

En ibuprofen och två-tre glas champagne senare känner jag mig typ frisk igen. Woho! 

Post Navigation